Nu har vi åkt på en förkylning du och jag, Charlie. I torsdags blev du sjuk, hela fredagen hade du feber och sov nästan konstant. Nu, tisdag, är det mest näsan kvar — det rinner och rinner, som om det aldrig skulle ta slut. Om jag ska gå efter mina egna symptom så har du dessutom ont i halsen, något som skulle kunna förklara din hosta.
Jag måste ändå säga att du tar det med ro. När du är vaken är du lika nyfiken som vanligt, och har nästan lika lätt för att le som du brukar. Det verkar vara lättare att vara sjuk utan sjukdomsinsikt! Så vitt du vet så är det ju så här en näsa beter sig — den rinner och ömmar. Det är ingen anledning att inte utforska den fantastiska värld som finns omkring oss.
Din krypning gör framsteg: igår lyckades du ta dig framåt, flera centimeter upprepade gånger. Det är mer ålande och dragande än, men du går upp i krypställning om och om igen också. Du har så bråttom ut i världen. Jag har en känsla av att det blir många blåmärken...
För övrigt har du nu fått se ditt livs första krokus. En liten, vit blomma har letat sig upp under rosorna. Fast du var mer intresserad av mossan.
Jag älskar dig, Charlie.
- Nanna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.