måndag 27 maj 2013

Systrarna tar fart.

Det mycket som händer med er mina fina.

Manda, du har tagit dina första steg (med handstöd) och gått flera varv på vardagsrumsmattan, fast sen slutade du gå och nöjde med att stå och ta något enstaka steg, om något alls. Du vänder dig åt bägge håll - något jag misstänkt och försökt reda ut. Nu är det bekräftat du vände dig först höger sen vänster härom dagen. Du funderar på att krypa men har inte riktigt kommit igång med det. Du rör dig i sidled genom att snurra och vrida dig. Men inte så planerat för det mesta. Du kryper inte än men du kan hasa snabbt och oväntat.

Dessvärre sover du ganska dåligt, du vaknar på natten långt innan du ska få mat. Då somnar du om med nappen, men det håller din mamma vaken. Vid fem på natten har du börjat få för dig att det är morgon. Jag har fått vakna med dig ett par nätter när jag ändå varit sjuk och sovit oregelbundet. Sedan bestämde vi att det inte var morgon och du fick nappen även då, efter en halvtimme somnar du om igen och sover bra några timmar. Nu när det är så varmt så är du lite besvärad under dagen och klagar mycket. Du äter oftare, antagligen för att du är törstig.

Charlie, du är en stjärna. Rutschkanan till höger som finns på en lekpark i närheten av farmor och farfar var lite väl läskig. Så du valde att åka en mindre rutschkana på samma lekpark..

Men nästa dag medan Manda funderat på att krypa, hade du spanat in den största rutschkana du kunnat hitta i prinsessornas lekpark i Sofiero. Men även här tog du det lugnt och hittade en lagom stor rutschkana. Fast ganska snart började du spana på hur man kan komma över hindret, som är där för att stoppa små barn från att klättra upp till de läskigaste delarna av åk banan.

Men du kastade dig ut för den lilla kanan om och om igen. Senare lämnarde du stövlarna nedanför för att åka ner i dem (fråga Rolf om bilder). Men du funderade mer och mer på den stora "tunnelbanan". -"Pappa, jag vill åka tunnelbanan!!" sa du flera gånger. Du såg hur större barn klättrade över hindret. Jag sa att det är ett hinder man ska ta sig över själv och du försökte och försökte och försökte. Man såg på dig hur spännande du tyckte det var.
 Till slut gav jag och mamma med oss. Du fick åka, om du vågade. Så jag hjälpte dig över hindret, följde dig högst upp i tornet. Vi såg skylten med en bild på ett barn, 6-12 stod det på skylten. Jag valde att läsa den som 6 till 12 kg då de inte angivit enhet. Nedanför var mamma, farfar, farmor, Elin väntandes. Du tittade in, tunneln hade inget slut. Den svängde så att man inte kunde se utgången. Du vågade inte riktigt. -"Pappa, Den är läskig.". Vi tittade, funderade. Du valde att vända och klättra ner, men då mötte du en tuff tjej. Du stannade henne och sa -"Kan du hjälpa mig". Du klättrade upp igen. Flickan pratade med dig, frågade hur gammal du är. Jag sa att du får åka om du vågar. Hon visade hur hon gjorde och åkte Strax efter vågade även du. Jag fick höra att du kommer ut skräckslagen och lycklig på andra sidan.

Du fick kontakt med tjejen igen, ni åkte lilla kanan ihop en gång och sedan fick du henne att hjälpa dig att åka den stora igen. Jag fick lyfta dig över första hindret, sen tog hon med dig hela vägen upp. Du kom ut ur tunneln skräckslagen och lycklig. Vi är stolta och skräckslagna föräldrar. Jag undrar vad hände med min försiktiga dotter. Men jag är stolt över att du utan rädsla tar kontakt med andra barn och dessutom vågar övervinna din rädsla i andra situationer.

- Patrik -Stolt och Skräckslagen



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar