Lucia, jul och mycket annat

Detta är nog sista inlägget innan du blir storasyster, Charlie! Vi går på övertid här hemma. Du är världens lyckligaste, fnittrar högt med pappa i soffan. Du har lekt luciatåg, gått fram och tillbaka i vardagsrummet med glitter i håret och en ficklampa i händerna medan jag och pappa sjunger "Sankta Lucia". I övrigt ser du fram emot att bli storasyster, du pratar dagligen om bebisen och tycker att hen ska komma snart.

Du gick luciatåg på dagis, storögd och tyst stod du och höll ett av de andra dagisbarnen i handen hela tiden. Din pappa hade världens otur då hans tåg var inställt och det nästkommande en timma sent, så han missade tyvärr hela tåget. Jag satt däremot och tittade på hela härligheten, och spelade in lite med kamera för din pappa att titta på. Efteråt åt du massor av kakor och vägrade lämna dagis. Vi blev sist ut med en skrikandes Charlie =)

Julen var full med folk och du var sjuk. Det var ansträngande för dig tror jag, du var väldigt trött. Trots det var du så duktig och hjälpte tomten att dela ut alla paketen. Dagarna efter blev du friskare, men med detta följde också ett riktigt test av dina föräldrar: första trotsvågen! Jisses vad arg du har varit. Det var nästan en vecka som du i stort sett tillbringade liggandes och skrikandes på golvet. Vad vi än gjorde var det fel: smöret skulle ligga lite till höger, vattnet skulle hällas i glaset fortare, vi skulle inte krama... Vi fick inte röra dig när du var så arg. Sova skulle du absolut inte göra - en kväll tog nattningen fyra timmar. Du röt åt din mormor som var här då: "Gå uuuuuuuut, mormor!" Nåt sånt har hon aldrig fått höra från dig innan. En gång sprang du förtrvivlat skrikandes fram till soporna och skulle gräva fram spagettin som din pappa slängt, efter att du kastat den på golvet. Det var ju just den spagettin du ville äta!!!

Vi vande oss. Vi lät din ilska rinna av dig, sedan pratade vi om saken. Vi frågade: "Kommer du ihåg vad arg du var innan? Varför var du så arg?" och så kunde vi oftast prata om det. Du sa varför du var arg, och vi förklarade att det ofta var svårt att höra vad du sa när du skrek så. Att det bästa var om man kunde lugna sig så pass att man inte skrek.

(just nu ger du mig massage på magen, mys)

En gång mot slutet av denna trotsvåg sprang du själv in på ditt rum när du var så där förbannad, sen slängde du igen dörren. När jag öppnade efter en halvtimme hade du klätt ut dig i massor av kläder från din garderob. Då berömde jag dig för att du hade sprungit undan för att vara i fred när du var arg, så att du kunde lugna dig själv. Efter detta blev det lite bättre, vredesutbrotten kom mer sällan och nu är du idel solsken igen. Vi låter oss inte luras - vi vet nog att det kommer igen - men vi tror nog att både du och vi har lärt oss nåt på denna omgången.

Sedan dess har du lärt dig massera. Du masserar nu alla som hälsar på, snabb och lätt är ledorden. Men väldigt, väldigt mysigt. Du pratar långa meningar, senast idag när du badade så sa du: "Inte hälla på Charlie, hälla på ankan istället!" Du avskyr nämligen att få vatten i ögonen.

Jag vill också berätta om dina drömmar. Hela hösten och vintern har du svarat samma sak när vi frågar om du har drömt något i natt: "Stenar." Tydligen drömmer du om stenar, oftast tågets stenar. Du plockar och pluppar, ibland är det otäckt och ibland roligt. Runt jul var det inte ovanligt att tomen plockade stenarna. När du ska sova vill du hemskt gärna att vi "ligger en liten, liten stund och pratar lite", helst om tomten eller trollen. Då ligger du på sidan med tindrande ögon och ena handen under kinden. Ljuvare syn finns nog inte.

- Nanna

Snart ett och ett halvt

Du är lite sjuk, näsan rinner, men du märker inget utan är lika glad som alltid. Du är bara lite tröttare; varken du eller vi får sova på nätterna sedan dryga veckan tillbaka. Efter någon timmas sömn vaknar du och är jätteledsen. Enda sättet att få dig lugn har ofta varit att lägga sig med dig i sängen i ditt rum - något vi försöker låta bli men hemligen älskar. Det är fantastiskt att få lägga sig där med ena armen ovanför ditt huvud och den andra runt din midja, sniffa i ditt hår, klappa lite och känna dig långsamt slappna av och somna om. De enstaka sparkarna jag får i magen är ett billigt pris att betala för mysfaktorn.

Därefter följer oftast en natt full av nästan-vakningar, där jag får klappa lugnt på dig och viska trygga ord i ditt öra. När du sedan vaknar på morgonen är du pigg och glad, och jag uttröttad. Då brukar du få syn på en bok eller en mobiltelefon som du skulle kunna leka med — och lägger den glatt på mitt ansikte. Har jag tur har boken mjuka pärmar. Det brukar dock gå att distrahera med youtube-klipp: din pappa spelar nyheter och jag Astrid Lindgren-filmer. Så vaknar jag långsamt med ditt huvud lutandes på bröstet. Fullt av kärlek.

När jag leker med dig håller du mig fullständigt i nuet. Jag tror att det är en av anledningarna till att jag blir så lycklig av dig: världen runt omkring tynar bort och tappar betydelse. Det är bara du som spelar roll, och du skrattar. Fantastiska lilla unge!!!

- Nanna

Första förkylningen

Nu har vi åkt på en förkylning du och jag, Charlie. I torsdags blev du sjuk, hela fredagen hade du feber och sov nästan konstant. Nu, tisdag, är det mest näsan kvar — det rinner och rinner, som om det aldrig skulle ta slut. Om jag ska gå efter mina egna symptom så har du dessutom ont i halsen, något som skulle kunna förklara din hosta.

Jag måste ändå säga att du tar det med ro. När du är vaken är du lika nyfiken som vanligt, och har nästan lika lätt för att le som du brukar. Det verkar vara lättare att vara sjuk utan sjukdomsinsikt! Så vitt du vet så är det ju så här en näsa beter sig — den rinner och ömmar. Det är ingen anledning att inte utforska den fantastiska värld som finns omkring oss.

Din krypning gör framsteg: igår lyckades du ta dig framåt, flera centimeter upprepade gånger. Det är mer ålande och dragande än, men du går upp i krypställning om och om igen också. Du har så bråttom ut i världen. Jag har en känsla av att det blir många blåmärken...

För övrigt har du nu fått se ditt livs första krokus. En liten, vit blomma har letat sig upp under rosorna. Fast du var mer intresserad av mossan.

Jag älskar dig, Charlie.

- Nanna