fredag 31 januari 2014

Starka Manda

Jag sitter ensam här hemma medan ni är med er pappa i Skåne, för att hälsa på farmor & farfar. Märkligt att vara här ensam: det är lika rent när jag kommer hem som när jag gick!

Manda, du är nog den mest envetna unge jag nånsin mött. Du vet alltid precis vad du vill, och du låter dig inte distraheras. Du är också väldigt duktig på att förklara vad du vill, även om du inte kan några ord än (bortsett från tillfälliga ta, ta och he da). Det går liksom inte att missförstå dig, du står och gnäller tills vi gör som du vill. Du visar med gester och kroppsspråk vad vi ska göra. Som exempel står du vänd mot köket och böjer på knäna och gnyr tills vi följer efter dig, för att då gå rakt till köksbänken och så titta längtansfyllt upp och gny, så att vi ger dig en banan. Om du får någonting extra gott till maten (såsom lingonsylt) så gnäller du så fort det tar slut, tills du får mer. Inget vi gör kan förändra detta. Du vill äta med likadana bestick som pappa, som sitter bredvid dig, annars får det vara.

Du är också snabb med att hävda din rätt gentemot Charlie, om hon skulle försöka ta dina leksaker eller flytta på dig när ni leker. Då skriker du och tittar på mig, och förväntar dig att jag åtgärdar situationen. Samma reaktion blir det om du tar någon av Charlies leksaker och inte får behålla den.

Samtidigt är ni en väldig källa till lycka och skratt hos varann. Ni pussar på varann, busar och leker och skrattar. Det är de bästa stunderna i livet, att höra er älska varandra så.

— Nanna

tisdag 14 januari 2014

Medan lugnet lägger sig

Jag sitter här medan du, Charlie, läser din godnatt-saga. Den handlar om "grisar, grisar, grisar". Nu är den visst färdigläst, så jag ser dig resa dig ur min och pappas säng och gå in i ditt rum. Där är det alldeles mörkt, för Manda har redan gått och lagt sig. Du stänger dörren efter dig, klättrar själv upp till din säng — den står nu ovanpå fyra hyllor, 80cm högt upp, och har en liten koja under sig. Jag har alltid trott att det skulle vara svårt att lägga barn, men icke. Du fixar det till största delen själv! Din pappa och jag skakar på huvudena av förundran.

Manda, du har rusat fram på sistone. Du går utan större problem, och försöker ofta springa. Jag tror att du försöker hänga med i Charlies tempo. Mest av allt går du runt med olika små böcker i handen, som du stolt visar upp och blir sur om någon försöker läsa för dig. Du har gått igenom en period när allt var frustrerat, men jag tycker att ditt humör nu börjar förbättras. Jag tror att det handlar om kommunikation - vi får helt enkelt vara lyhörda och försöka förstå vad du vill, men det är lättare sagt än gjort.

Du sover dåligt på nätterna, eller ja... Du vaknar till minst 2-3 gånger varje natt, och Patrik går då in och stoppar in nappen och så somnar du om igen. Men det är frustrerande att du ännu inte klarar dig själv ens några nätter här och där. Så har det nu varit sedan i november (innan dess gick det faktiskt bättre), och det börjar bli slitigt. Framför allt för Patrik, som är den som gör jobbet.

Ni är ett par fantastiska ungar, och vi har så roligt med er på dagarna. Ni verkar ha roligt med varandra också, oftast i alla fall. Ibland tar ni varandras leksaker, och då blir ljudnivån genast hög och vi får rycka in.

— Nanna