Manda

Välkommen Manda! Du är idag 18 dagar gammal. Din närvaro är omtumlande, trots din förnöjsamhet. Du tillbringar dag som natt oftast sovande, och om vaken så tyst och nöjd. De enstaka små skrik du släpper ut betyder så gott som alltid "mat!" eller "bär mig!", och är därmed lätta att besvara. Du ler och skrattar mycket. Du verkar lycklig. Vi har ännu inte råkat slå dig lika mycket som Charlie, vilket jag antar betyder att vi är bättre föräldrar nu. Så grattis!

Vi tänkte berätta om din förlossning. Du höll dig högt uppe i magen och rörlig under hela graviditeten, magen såg ut som en stor fotboll ända tills vi åkte in till förlossningen. Det hela började med att jag, Nanna, kände av lite på morgonen på torsdagen 17/1 -13 att nu kanske det händer något snart, varpå vi senare på dagen ringde din moster Sari. Hon tyckte det lät klokt att komma ut redan på torsdagskvällen — du hade vid det laget redan gått över tiden med nästan två veckor, och skulle igångsättas lördag morgon. Natten till fredag ungefär vid tolvsnåret börjar värkarna, och strax därefter åker vi in till Mölndals sjukhus, då Östra var fullt. Sari stannar hemma med Charlie, och Daniel ansluter sig till dem senare på fredagen. Den här delen var bra mycket snabbare än för Charlie (2 timmar istället för 13).

Sen avstannar det dock, och från klockan 11 händer inte mycket. Värkarna fortgår med fantastisk regelbundenhet, och du mår prima. Det verkar som att du faktiskt har tänkt stanna kvar där inne. Klockan 18:50 bestämmer vi gemensamt att det är dags för kejsarsnitt. 19:53 fredagen 18/1 är du ute, och du skriker från första sekund! Patrik får dig strax i famnen och sen dess har du varit nöjd och glad (är det verkligen möjligt!?). Nanna sys ihop och åker till uppvak, och du och Patrik får ett rum på BB. Patrik tvättar av dig från topp till tå och lägger dig hud mot hud på magen. Ni sover en stund. Strax efter klockan 06:00 kommer Nanna inkörd på en säng och får träffa dig igen. Du hamnar vid bröstet från första stund.


Sen följer lördag och söndag i ro, med ett kort besök av mormor och morfar. På måndagen blir det allehanda läkarbesök och tester, varpå ett litet blåsljud på hjärtat upptäcks. Vi får genast en remiss till Östras barnhjärtmottagning (barnmorskorna på Mölndal tyckte inte vi skulle behöva åka tillbaka in till Göteborg flera dagar i sträck, utan ansträngde sig så för att få in alla våra tider på måndagen!). Där blir det ultraljud och läkaren konstaterar att du har ett v-format hål på väggen mellan hjärtats kamrar. Det är dock litet och kommer med största sannolikhet att ha växt ihop under ditt första år, och inte påverka dig något.

Vi åker hem. Väl hemma väntar Sari och din storasyster Charlie. Charlie får hålla dig i knät och klappa på dig, och stunden är fylld av en sorts högtidlighet. Ni är så fina!

— Nanna och Patrik

Början

Jag tänkte börja från början. De första ögonblicket. Jag var nervös vi hade kämpat så och nu var vi hos kirurgen. Jag var nervös för Nanna och jag var nyfiken på vem du skulle vara. Jag o Nanna pratar om vad de gör. Jag är noggrann med att inte titta över det gröna skynket. Nanna säger nu blev jag lätt och sen hör jag det vackraste lilla barnskrik som nånsin hörts på denna jord. Jag inser att jag inte har den minsta aning om något och allt är nytt, mitt hjärta stannar. Sen kommer du, buren av en av barnmorskorna de lägger dig på en liten bädd tvättar av dig hjälpligt och frågar om jag vill klippa navelsträngen. Jag tycker det är viktigare att ta emot dig än att cermonielt klippa en navelsträng, dessutom är den redan är avklippt. Tokigt vad som är viktigt för vissa människor. Själv är jag upptagen med att du är blå. Betyder det att du mår bra eller nått fel. Är du halv smurf? Barnmorskorna säger att allt är lugnt och att man ska vara blå. Jag kommer inte ihåg om alla barn är blå eller om det var så vid kejsarsnitt. Fastforward: du är inte längre blå. Rewind: Jag får hålla dig, återigen stannar hjärtat för att sedan slå extra slag. Först nu får du träffa mamma. Det blir ett snabbt besök innan du är pappasflicka igen. Vi förflyttas ner till förlossningen igen i väntan på förflyttning till BB, vi sitter i ett mörkt rum. Jag vill inte tända för jag tänker att det ska skrämma dig. Dessutom är det skönt, mina ögon är trötta efter så lång tid vaken. Vi pratar och myser, du är utmattad men verkar känna dig trygg i min famn. Jag undrar vad man ska göra i en sådan situation, har ingen att fråga. Känns inte som man ska kalla på hjälp, de är troligtvis upptagna med att hjälpa folk att föda barn. Du är ju redan född och jag har det underbart med dig. Hoppas jag inte missade att göra nått viktigt. Fastforward: du verkar ha överlevt..

Minnen

Du sitter och snusar på min axel nu. Hade jag inte varit så trött (du höll mig vaken mellan 01-06 i natt och har krånglat hela dagen) så hade jag bara suttit och njutit nu, men jag orkar inte riktigt gå upp i känslan. Ibland vaknar du till så smått och bökar in näsan i min hals, kanske i ett fåfängt försök att få tag på mjölk. Så somnar du in igen.

Jag tänkte få ner lite minnen från förlossningen innan de är ännu längre bort. Patrik och jag åkte in till Östra ungefär klockan 13 på torsdag 4/11 -10. Då hade jag haft värkar från i alla fall 01, och inte sovit på ett och ett halvt dygn. Sen höll det i sig, Patrik och jag hade till och med ganska roligt och fotade mig med alla slangar och sprutor... Jag fick lustgas, sterila kvaddlar och till sist ryggbedövning när jag inte klarade mer smärta. Och ändå ville du inte komma ut.

Vid midnatt blev det kejsarsnitt. Det var en märklig upplevelse — jag fick lokalbedövning men var fortfarande vid medvetande när de gjorde operationen. Det kändes som att någon kliade mig på magen. Och när de lyfte ur dig kände jag det, hur lätt jag blev. Jag sa: "Oj vad lätt jag blev, lyfte ni ut barnet nu?" Och de sa ja, och sekunder senare fick jag se dig. Jag var ganska groggy, men jag minns att jag tänkte: "Oj, vad fin. Är den verkligen min?" och att jag kände mig uppfylld av ögonblicket. Tiden stod still, kl.00:51 fredag 5/11 2010. Sen la de dig på mitt bröst, och jag kunde inte andas, och jag fick be dem ta bort dig igen för nu skulle jag spy. De fick precis bort dig i tid... Jag har aldrig känt mig så ynklig. Du fick följa med Patrik ner på Förlossningsmottagningen igen, och jag syddes ihop.

Vi stannade på BB tre dagar. Jag mådde helt sanslöst dåligt första dagen och var väldigt svag. Andra dagen kom Sari, Eija, Eva och Thomas och hälsade på, dagen efter Sari, Eija, Daniel och Erik, samt Rolf och Maj-Britt som dessutom gav dig din första bilfärd. Så kom vi hem, och där har vi varit sedan dess och vant oss vid varann.

-Nanna