Manda

Välkommen Manda! Du är idag 18 dagar gammal. Din närvaro är omtumlande, trots din förnöjsamhet. Du tillbringar dag som natt oftast sovande, och om vaken så tyst och nöjd. De enstaka små skrik du släpper ut betyder så gott som alltid "mat!" eller "bär mig!", och är därmed lätta att besvara. Du ler och skrattar mycket. Du verkar lycklig. Vi har ännu inte råkat slå dig lika mycket som Charlie, vilket jag antar betyder att vi är bättre föräldrar nu. Så grattis!

Vi tänkte berätta om din förlossning. Du höll dig högt uppe i magen och rörlig under hela graviditeten, magen såg ut som en stor fotboll ända tills vi åkte in till förlossningen. Det hela började med att jag, Nanna, kände av lite på morgonen på torsdagen 17/1 -13 att nu kanske det händer något snart, varpå vi senare på dagen ringde din moster Sari. Hon tyckte det lät klokt att komma ut redan på torsdagskvällen — du hade vid det laget redan gått över tiden med nästan två veckor, och skulle igångsättas lördag morgon. Natten till fredag ungefär vid tolvsnåret börjar värkarna, och strax därefter åker vi in till Mölndals sjukhus, då Östra var fullt. Sari stannar hemma med Charlie, och Daniel ansluter sig till dem senare på fredagen. Den här delen var bra mycket snabbare än för Charlie (2 timmar istället för 13).

Sen avstannar det dock, och från klockan 11 händer inte mycket. Värkarna fortgår med fantastisk regelbundenhet, och du mår prima. Det verkar som att du faktiskt har tänkt stanna kvar där inne. Klockan 18:50 bestämmer vi gemensamt att det är dags för kejsarsnitt. 19:53 fredagen 18/1 är du ute, och du skriker från första sekund! Patrik får dig strax i famnen och sen dess har du varit nöjd och glad (är det verkligen möjligt!?). Nanna sys ihop och åker till uppvak, och du och Patrik får ett rum på BB. Patrik tvättar av dig från topp till tå och lägger dig hud mot hud på magen. Ni sover en stund. Strax efter klockan 06:00 kommer Nanna inkörd på en säng och får träffa dig igen. Du hamnar vid bröstet från första stund.


Sen följer lördag och söndag i ro, med ett kort besök av mormor och morfar. På måndagen blir det allehanda läkarbesök och tester, varpå ett litet blåsljud på hjärtat upptäcks. Vi får genast en remiss till Östras barnhjärtmottagning (barnmorskorna på Mölndal tyckte inte vi skulle behöva åka tillbaka in till Göteborg flera dagar i sträck, utan ansträngde sig så för att få in alla våra tider på måndagen!). Där blir det ultraljud och läkaren konstaterar att du har ett v-format hål på väggen mellan hjärtats kamrar. Det är dock litet och kommer med största sannolikhet att ha växt ihop under ditt första år, och inte påverka dig något.

Vi åker hem. Väl hemma väntar Sari och din storasyster Charlie. Charlie får hålla dig i knät och klappa på dig, och stunden är fylld av en sorts högtidlighet. Ni är så fina!

— Nanna och Patrik

En ny medvetenhet

Det har hänt något den sista veckan, du har lagt ihop ett och ett och förstår nu mer av världen. Vi kan börja med din vokabulär: du säger "gung-gung" när du svänger ett föremål framför dig. "Tack-tack" använder du när du får något av någon av oss, eller när du vill att vi ska ta emot något som du räcker fram. "Hej-då" är flitigt använt, vid nästan enbart rätt tillfällen. "Dä" åtföljer ditt närmast konstanta pekande. När jag tidigare idag skulle de dig en bit smörgås och frågade "den här då?" så upprepade du fnissande "den". Du hör och förstår ett nej, men väljer ibland att bortse från det. Du kan också själv säga "nä" när vi försöker med något du inte vill.

Du vet nämligen verkligen vad du vill nu för tiden. Dig kan man inte lura. Våra undanmanövers funkar sämre och sämre. När du har satt dig för att göra någonting och vi försöker ta bort dig från den potentiellt livsfarliga situationen blir du tvärarg. När du inte får leka med pappas glasögon fylls ögonen med tårar.

Maten fungerar inte på samma sätt längre, numera äter du vad vi äter och sedan spotar ut den. Framsteg och baksteg i samma steg. Vad du verkligen gillar att äta är äpplen, russin och nektariner. Så lite näring får du ändå i dig.

Vi har flyttat ut ur ditt rum och det är ditt eget nu. Din säng och dina leksaker har en egenplats, men framförallt har du ett eget sovrum vilket faktiskt har gjort att du sover bättre. Ofta hela näterna från 8 till 7 ibland får vi ge dig välling undernatten för att hjälpa dig somna om och den senaste veckan har du sovit oroligt några nätter. Men i det stora hela verkar du trivas med att få sova i lugn och ro utan oss.

Det motoriska: medan jag skriver detta har du verkligen greppat monitorns avstängningsknapp; skärmen blinkar som en fyr. Du har försökt med lysknappar ett tag, men den här var nog lättare. Din klosslåda har kommit till användning — ganska snabbt insåg du dock att mahjong-bitarna var lättare att få ner genom hålen (de passar i nästan alla hål) och sedan dess är klosslådan full.

Vi gillar oxå att du nu mer och mer interagerar med oss i din lek är mysigt. Du ger oss klossar att bita i, nallar att krama, saker att hålla och kryper fram till oss för att få oss attgöra något spännande.

Du har slutat att gå. Vet inte om det var för läskigt eller bara långsamt, men på flera veckor har du inte tagit ett steg. När vi släpper dig när du står upp, sätter du dig eftertänksamt ner och börjar krypa istället. Den där eftertänksamheten som tidigare var ditt varumärke har dock mer och mer släppt för en upptäckarlusta. Du slår och bankar på allt, inklusive mammas mage.

En sak som du älskar är att kramas och pussas. När du kramas säger du "mmm", vare sig det är oss eller dina gosedjur du kramar. Idag gav du mamma för första gången också en riktig puss på munnen, med stängd mun. Vi har tidigare ibland fått pussa dig på munnen och du har ibland attackerat oss med öppen mun men nu väntar nya härliga tider där du tar initiativet till vanliga pussar.

Vi kan knappt bärga oss

-Patrik och Nanna

Början

Jag tänkte börja från början. De första ögonblicket. Jag var nervös vi hade kämpat så och nu var vi hos kirurgen. Jag var nervös för Nanna och jag var nyfiken på vem du skulle vara. Jag o Nanna pratar om vad de gör. Jag är noggrann med att inte titta över det gröna skynket. Nanna säger nu blev jag lätt och sen hör jag det vackraste lilla barnskrik som nånsin hörts på denna jord. Jag inser att jag inte har den minsta aning om något och allt är nytt, mitt hjärta stannar. Sen kommer du, buren av en av barnmorskorna de lägger dig på en liten bädd tvättar av dig hjälpligt och frågar om jag vill klippa navelsträngen. Jag tycker det är viktigare att ta emot dig än att cermonielt klippa en navelsträng, dessutom är den redan är avklippt. Tokigt vad som är viktigt för vissa människor. Själv är jag upptagen med att du är blå. Betyder det att du mår bra eller nått fel. Är du halv smurf? Barnmorskorna säger att allt är lugnt och att man ska vara blå. Jag kommer inte ihåg om alla barn är blå eller om det var så vid kejsarsnitt. Fastforward: du är inte längre blå. Rewind: Jag får hålla dig, återigen stannar hjärtat för att sedan slå extra slag. Först nu får du träffa mamma. Det blir ett snabbt besök innan du är pappasflicka igen. Vi förflyttas ner till förlossningen igen i väntan på förflyttning till BB, vi sitter i ett mörkt rum. Jag vill inte tända för jag tänker att det ska skrämma dig. Dessutom är det skönt, mina ögon är trötta efter så lång tid vaken. Vi pratar och myser, du är utmattad men verkar känna dig trygg i min famn. Jag undrar vad man ska göra i en sådan situation, har ingen att fråga. Känns inte som man ska kalla på hjälp, de är troligtvis upptagna med att hjälpa folk att föda barn. Du är ju redan född och jag har det underbart med dig. Hoppas jag inte missade att göra nått viktigt. Fastforward: du verkar ha överlevt..

Back to normal

Det var några oroliga dagar förra veckan, efter vaccineringen och fram till helgen. Ingenting dög — maten var inte god, sova var tråkigt, stå upp var bara fruktansvärt, ligga på golvet var dummaste idéen nånsin. Stackars dig, du måste ha varit uppgiven till slut. En mamma som bara inte fattar.

Nu har allt återgått till det normala igen. Sedan helgen är du världens lyckligaste och jag och Patrik är de roligaste i universum. Det är skönt att känna igen dig. Du har återtagit dina försök att vända dig om; från rygg till mage åt höger kan du redan, och nu försöker du lära dig vänster håll. Det är svårt och frustrerande då du rör benen precis som om du skulle vända dig åt höger. Någon gång då och då lyckas du vända dig från mage till rygg, men du verkar inte tycka att detta är lika coolt. Det blir max en gång om dagen.

Och igår smakade du avokado. Ytterst lite på mitt finger ledde till en fundersam blick och mycket smaskande med tungan.

- Nanna

3 månader, inte klokt.

Nu har du bott i vårt hus i tre månader. Det är inte klokt att det inte har gått längre, känns som om du har varit här lika länge som vi! Vad gjorde vi innan dig?

Du har upptäckt det förunderliga i att vända sig om. Vi lägger numera alltid ner dig på rygg, och vi hinner knappt resa oss upp innan du har snurrat runt till mage. Dessvärre leder detta till en hel del frustration — du vill ju ligga på rygg så att du kan snurra runt! Så då gnäller du. Och så kommer vi och vänder (efter erforderlig väntan). Och så snurrar du. Och så gnäller du. Varför ligger du på mage nu igen, det är inte roligt! Hå hå ja ja.

I övrigt producerar du hejdlöst med saliv. Och vill tugga, tugga, tugga. Vi väntar med spänning på att få se vad detta bär med sig.

Snön är nästan borta, vi känner doften av vår i luften — våt jord och sten, multna löv. Igår fick du ligga ute i barnvagnen under rhododendronbusken och titta på alla vackra blad som fladdrade i vinden. Det är bra underhållning, det. Tänk snart när vi kan gå runt i trädgården och titta på snödroppar och krokusar... Och ut i skogen, när löven spirar. Varför längtar vi alltid framåt? Det är ju alldeles underbart att bara vara inne i stugan när himlen mörknar och vinden tjuter.

Små ljud

Du har så många ljud för dig. Förr var det mest ljud som betydde att något var jobbigt; att du hade ont, var blöt eller hungrig. Nu har du utvidgat din repertoar till att innehålla små förtjusta skrik, ett förnöjt "aaah" när jag pratar med dig eller börjar sjunga. Det känns skönt att du nu kommunicerar även positiva känslor lite oftare.

Från första början har du haft ett härligt ljud efter att du har nyst. Det låter som att du hade förväntat dig att få nysa en gång till och är ett sorts halvt nysande, halvt rysande "ooh".

Dina gnyenden är mig numera välbekanta. Oftast betyder de "kom och ta upp mig nu då!", men ibland kan du söva dig själv med hjälp av dem. De kan också förvandlas till grymtningar när du får anstränga dig, som när du övar på att krypa.

Störst spektra har kanske dina andetag. Ibland är de så tysta att jag måste peta på dig för att veta att du är kvar. Sen går de hela vägen till snabba, starka småsnarkningar — dessa kommer oftast när du har somnat på mig eller Patrik, i sjal eller på våra magar.

Något du gör sen första natten på BB är en särskild sorts väsning. Den kommer oftast på natten och är kombinerad med att du drar ihop bägge händerna framför bröstet och kniper ihop ansiktet i en klassisk vampyrpose. Jag är ledsen, Charlie, men läskigt är inte ordet jag kommer att tänka på.

Också med från födseln, i arv efter far din, har du dina suckar — djupa, välmående eller grunda, tankfulla. Mest njutning finns det i suckarna när du ammar, de är förnöjda, korta "äh":n som undslipper dig taktfast.

Dina skratt är ännu ljudlösa. Jag längtar efter den dagen då de hörs lika väl som de syns.

-Nanna

Något har hänt

I går vaknade du som solen självt. När du fått mat och blivit påklädd strålade du mot mig, och vi satt i fåtöljen och pratade i säkert en kvart. Något har hänt. Du log och skrattade om vartannat, kunde inte varit mer nöjd. Resten av dagen tyckte du att vi haft så trevligt så du ville inte skiljas från mig alls. Jag fick bära runt på dig i bärsjal, och när det blev tråkigt hängandes över axeln.

En timme lyckades jag lägga dig i barnvagnen utan gnäll. Du låg länge och tittade ut genom fönstret, och på min domherre i garn som hänger där. När jag tog fram mobilen med bin så fixerade du blicken och tittade både länge och väl. Något har hänt.

När kvällen så kom vägrade du blankt att somna. Du har utvecklat ett nytt skrik, mer hjärtskärande än tidigare för du låter nästan sorgsen. Tidigare har du varit mest arg. Jag gick runt med dig till jag bara inte orkade mer, sen fick jag väcka Patrik och han tog över.

Den här dagen bjuder på samma känslostormar; sorgsna korta skrik och strålande leenden, blandat med korta (alldeles för korta) sovpauser. Och du är hungrig jämt. Något har hänt. Jag tror du har tagit ett kliv mot världen.

- Nanna

De stunderna är bland de bästa i mitt liv.

Du sover mycket. Väldigt mycket. mest på dan, det finns en tid på kvällen. Nu, runt tio. Du äter ett skrovmål och sen vill du dansa eller mysa . Idag får jag sitta ner en halv minut sedan bjuder du upp till dans igen. Ibland är du vaken du till halv elva ibland till halv ett. Ibland ligger du bara vaken och tittar upp på mig eller på datorn. 30 sekundersregeln gäller även dessa dagar. Man ska klappa dig, pussa dig, men framförallt titta dig djupt in i ögonen. De stunderna är bland de bästa i mitt liv.
Sen blundar du och låtsas sova precis så länge att pappa hinner börja svara på ett mejl eller starta en en halv turn i blood bowl. Då är det dax igen. Du vill ha pappas fulla uppmärksamhet i minst 10 minuter till.

[21:45] Just nu har jag fått lämna in dig till Nanna, du bestämde dig för att dansa inte var grejen utan ville hänga i baren och beställa en mjölkdrink. Jag funderar på att sova, då jag vet att du gärna går upp med mig vid kl 6 och det är väldigt mysigt. Jag väntar då jag hör på din stämma att det är långt ifrån dax att lägga sig. Mamma stryker dig säkert över pannan nu. Jag hör henne viska vackra ord till dig.

[22:00]Efterfest-stämning. Vi lyssnar på Alban Fausts säckpipa, du tittar på mig och sedan på bloggen jag håller på att skriva. Ögonen är vakna och vackra. Du är lugn och till freds. Jag tittar på dig. Ditt vackra ansikte. Din runda näsa, dina putiga läppar. Jag tänker att det måste räknas som en pussmun och ska precis pussa dig, när du skriker till och överröstar Al Bowlly med en beställning på mer mat.[22:08] Mamma ska tydligen även hon vara vaken. Det trots att hon redan är inbokad för det sena nattpasset. Jag sätter mig för att skriva klart inlägget och längtar efter att du ska komma ut igen. Lite hoppas jag att du inte ska vara trött efter denna måltid utan att vi ska få en stund till tillsammans.

[22:22]Man ska akta sig för vad man önskar sig. Du är på väg att somna in hos mamma men vaknar till och är grinig. Jag försöker trösta dig med mina inövade tekniker, vi utesluter amning och gos och blöjan är tom... vad kan det då vara, något står iaf inte rätt till och några minuter senare står det klart att du har kämpat med att tillverka en stor mängd gul keso.
Pappas projekt verkar fungera, du vänjer dig vid att kissa o bajsa i vasken. Sen får du duscha under kranen, vilket du gillar skarpt. Efteråt går vi å lägger oss, du sprattlar lite men andas snart tungt och somnar in på min mage. De stunderna är bland de bästa i mitt liv.

När vi sedan vaknar till är du hungrig och Nanna får ta över. Jag hjälper till med några snabba vändor till skötbordet under natten men din mamma sköter huvuddelen av passningen.

[6:00]Min klocka ringer, du och mamma är redan vakna och jag går och duschar. Sen får du komma till mig, du håller på att slumra in. Mamma går och lägger sig för att återhämta sömnen som hon inte fått under nattpasset. Du ser ut att le lite där du ligger i min famn. Jag gungar en stund i gungstolen, men den är obekväm för mig så vi går runt lite istället. Jag stryker dig lätt över kinden och du tittar upp på mig med dina klara ögon. Sen sluter du ögonen och somnar så sött. Fram till 8:30 är det du och jag. Det är lugnt. Du vaknar till och vi pratar, eller jag pratar och du låtsats förstå. Det hela är mysigt. Ibland får jag gunga dig ibland somnar du men mest så ligger du och tittar funderande på mig eller det jag gör. De stunderna är bland de bästa i mitt liv.

-Patrik