Du och jag

Nu när jag är hemma och du är den jag först och främst umgås och spenderar tid med och för. Känns det som jag lär känna dig ännu bättre och du mig. Du verkar förstå när jag är trött och behöver vila, som i morse när jag var trött efter inte kunnat somna så gick du med på att sova tätt intill mig till strax innan tio. Det är så härligt att få se dig vakna varje morgon och få hålla dig. När du sovit är du nästan alltid lugn och kramig, vilket jag som gos-pappa uppskattar mycket

Det är härligt att få vara med om hur du utvecklas och hittar på nya saker. Du pratar(papp, mamm, anpa, dad, gunggunggun), ofta och mycket. Du kan säga "Hej da" vilket du gör när folk kommer, är med dig, men på senaste inte när folk ska gå.. fast oftast en liten stund efter folk gått. När du kommunicerar med mig är du väldigt bestämd och bestämmer när jag måste vara med och när jag inte får vara med. Oftast får jag inte vara med när mamma är hemma men när hon inte är det så är det ett krav.

Du klättrar ibland själv upp i din barnvagn där jag absolut inte får störa dig.  Nu när vi är Helsingborg har jag passat på att ta dig ut på promenad när du valt att sitta i vagnen. Hemma ger du mig tid att städa lite och göra lite andra sysslor, eller ge mig några minuter egen tid,  medan du leker med vagnen

Roligast är att du utvecklar din gång och du blir bättre och bättre på att hålla balansen. Du håller oss fortfarande oss i händerna, men du klarar längre och längre att stå på egenhand... det handlar fortfarande om runt 10 sekunder men det är en härlig utveckling att få vara med om. Igår så tog du två steg helt själv. Det var som att se sitt favorit lag i vinna i alla sporter ;) (inte för att jag är så bra på favorit lag, men jag inbillar mig att det är så det känns)

Just nu är vi hoss farmor och farfar där jag får öveningsköra medan farmor tar hand om dig. Du är väldigt förtjust i både farmor och farfar som är väldigt förtjusta i dig.

//Patrik - som är lycklig

Stående

Vi hade lagt dig i din säng för att sova, och du protesterade. Du fick ligga själv ett tag och försöka acceptera faktum. Ganska snart tystnade du, och vi förstod att du hade somnat nu. Skönt. Fast jag hade en tröja jag ville ha i sovrummet. Så jag smög upp dörren, lät lyset vara släckt, och började rota i hörnet där den skulle ligga. Då hör jag ett busigt fnitter från sängen — du skrattar liksom genom spända, ihopbitna käkar. När jag vänder mig om ser jag vagt din gestalt stå upp i spjälsängen, dina händer håller i kanten. Lilla Charlie, det tog en timme att få dig att somna. Sen dess så är det stå som gäller. Du ställer dig mot allt — sängar, soffan, fåtöljer, altandörren, gungstolen (den sista var lite klurig). Och du är lycklig. Tills du behöver sätta dig ner, där är du ännu lite opolerad.

Min tid hemma med dig börjar gå mot sitt slut — om knappt två månader börjar jag jobba. Separationsångesten har redan börjat så smått. Jag kommer ju knappt få träffa dig... Lilla hjärtat, vad är det för värld vi bygger upp där vi inte ska få ses?

- Nanna

Krypning

Ja, så var det klart då. Nu kryper du på alla fyra, med början i lördags kväll. I söndags reste du dig dessutom upp för första gången utan förälder. Soffan fick stå bi istället. Jag hade nog förväntat mig att du nu skulle utforska huset för fullt vare sig jag var med eller ej, men istället sitter du på mattan och gnäller tills jag hjälper dig gå runt. Lilla vännen min, måste du alltid ligga steget före?

- Nanna