Vi hade lagt dig i din säng för att sova, och du protesterade. Du fick ligga själv ett tag och försöka acceptera faktum. Ganska snart tystnade du, och vi förstod att du hade somnat nu. Skönt. Fast jag hade en tröja jag ville ha i sovrummet. Så jag smög upp dörren, lät lyset vara släckt, och började rota i hörnet där den skulle ligga. Då hör jag ett busigt fnitter från sängen — du skrattar liksom genom spända, ihopbitna käkar. När jag vänder mig om ser jag vagt din gestalt stå upp i spjälsängen, dina händer håller i kanten. Lilla Charlie, det tog en timme att få dig att somna. Sen dess så är det stå som gäller. Du ställer dig mot allt — sängar, soffan, fåtöljer, altandörren, gungstolen (den sista var lite klurig). Och du är lycklig. Tills du behöver sätta dig ner, där är du ännu lite opolerad.
Min tid hemma med dig börjar gå mot sitt slut — om knappt två månader börjar jag jobba. Separationsångesten har redan börjat så smått. Jag kommer ju knappt få träffa dig... Lilla hjärtat, vad är det för värld vi bygger upp där vi inte ska få ses?
- Nanna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.