Back to normal

Det var några oroliga dagar förra veckan, efter vaccineringen och fram till helgen. Ingenting dög — maten var inte god, sova var tråkigt, stå upp var bara fruktansvärt, ligga på golvet var dummaste idéen nånsin. Stackars dig, du måste ha varit uppgiven till slut. En mamma som bara inte fattar.

Nu har allt återgått till det normala igen. Sedan helgen är du världens lyckligaste och jag och Patrik är de roligaste i universum. Det är skönt att känna igen dig. Du har återtagit dina försök att vända dig om; från rygg till mage åt höger kan du redan, och nu försöker du lära dig vänster håll. Det är svårt och frustrerande då du rör benen precis som om du skulle vända dig åt höger. Någon gång då och då lyckas du vända dig från mage till rygg, men du verkar inte tycka att detta är lika coolt. Det blir max en gång om dagen.

Och igår smakade du avokado. Ytterst lite på mitt finger ledde till en fundersam blick och mycket smaskande med tungan.

- Nanna

Tappra Charlie

Hela helgen har du haft svårt att sova. Du vaknar oftare på natten, och sover bara i korta pass på dagen. Det hjälper inte att jag ser att du är trött — det tar minst en timme innan du slocknar. Jag tror att du helt enkelt inte vill sova. Kanske hänger det ihop med att du precis börjat sträcka dig efter saker och greppa dem. Du börjar förstå att hela den här världen finns här ute för att du ska kunna göra saker med den, och det är grymt spännande. Vem vill sova då?

Du står upp, vänder på dig, känner efter, pratar, tittar med ögon stora som tefat. Så mycket värld, så lite tid. Och så går du och blir trött hela tiden, inte konstigt att du blir lite ledsen då. Du vill ju ha mer, mer, mer!

Igår blev du vaccinerad. Ett stick i varje lår, och det gjorde ont såklart. Men du skrek bara en liten, kort stund, sen var du redo för nya äventyr igen. När vi kom hem var du som vanligt i en timme eller så, sen slocknade du. Och sov... Med undantag för små snabba matpauser, sov du från klockan 17 på måndagen, till klockan 7 idag, tisdag! Sen idag har det gjort lite mer ont och vi försökte leka lite för att tänka på annat. Och du försökte verkligen! Du gjorde allt vad du kunde för att le och skratta, men det gjorde ju ont. Du fick en alvedon och nu sover du igen. Lilla tappra Charlie.

- Nanna

3 månader, inte klokt.

Nu har du bott i vårt hus i tre månader. Det är inte klokt att det inte har gått längre, känns som om du har varit här lika länge som vi! Vad gjorde vi innan dig?

Du har upptäckt det förunderliga i att vända sig om. Vi lägger numera alltid ner dig på rygg, och vi hinner knappt resa oss upp innan du har snurrat runt till mage. Dessvärre leder detta till en hel del frustration — du vill ju ligga på rygg så att du kan snurra runt! Så då gnäller du. Och så kommer vi och vänder (efter erforderlig väntan). Och så snurrar du. Och så gnäller du. Varför ligger du på mage nu igen, det är inte roligt! Hå hå ja ja.

I övrigt producerar du hejdlöst med saliv. Och vill tugga, tugga, tugga. Vi väntar med spänning på att få se vad detta bär med sig.

Snön är nästan borta, vi känner doften av vår i luften — våt jord och sten, multna löv. Igår fick du ligga ute i barnvagnen under rhododendronbusken och titta på alla vackra blad som fladdrade i vinden. Det är bra underhållning, det. Tänk snart när vi kan gå runt i trädgården och titta på snödroppar och krokusar... Och ut i skogen, när löven spirar. Varför längtar vi alltid framåt? Det är ju alldeles underbart att bara vara inne i stugan när himlen mörknar och vinden tjuter.

Charliefrossa

Jag mumsar på dig dagligen. Snuffsar, myser, pussar. Jag tror att du uppskattar det nästan lika mycket som jag; du skrattar, ooo:ar, gurglar. Det är härligt att leka med dig, om än utmattande ibland. Men när du skrattar kan jag fortsätta lika länge till, allt för ännu ett skratt.

Skratten, de är ännu korta men ändock lycka. Du skrattar när du får stå upp på min eller Patriks mage — det är nog det bästa du vet. Du skrattar när du vaknar upp efter natten och tittar på oss, som att du har längtat efter en ny dag. Du skrattar när jag pussar dig i nacken, under örat. Du skrattar när jag gör något nytt ljud med munnen (favoriter har varit uppsjungningsövningar, såsom bi-bo-bi-bo..., signore, du-o-ja). Du skrattar när du blir överraskad av någon som ler stort.

Vi har dansat också, först till reggae och sedan jazz. Hittills ser du fascinerad ut, och Charlie Parker fick minsann några leenden. Detta håller ditt intresse länge, gärna en kvart i taget.

Vad mer... Du har börjat sträcka dig efter saker! Vid skötbordet finns ett vägghängt skåp, precis ovanför ditt huvud när vi byter blöja. På undersidan har jag tejpat upp en remsa på vilken jag har målat en slinga med färgglada oleander-blommor. Denna fascinerar dig storligen, du rör vid dem och vill inte riktigt därifrån. Baby-gymet får dig också stundtals att sträcka ut en hand, ibland medvetet, ibland inte.

Under tiden håller jag och Patrik oss upptagna. Vi är tacksamma för en glad och sömnig bebis, då vi bägge skriver uppsatser samtidigt. Patrik skaffar dessutom körkort och läser en hel universitetskurs till, samtidigt som han jobbar 80%. Och ändå hinner han leka med dig, pussa på dig, älska dig. Du har en bra pappa, du.