Jag mumsar på dig dagligen. Snuffsar, myser, pussar. Jag tror att du uppskattar det nästan lika mycket som jag; du skrattar, ooo:ar, gurglar. Det är härligt att leka med dig, om än utmattande ibland. Men när du skrattar kan jag fortsätta lika länge till, allt för ännu ett skratt.
Skratten, de är ännu korta men ändock lycka. Du skrattar när du får stå upp på min eller Patriks mage — det är nog det bästa du vet. Du skrattar när du vaknar upp efter natten och tittar på oss, som att du har längtat efter en ny dag. Du skrattar när jag pussar dig i nacken, under örat. Du skrattar när jag gör något nytt ljud med munnen (favoriter har varit uppsjungningsövningar, såsom bi-bo-bi-bo..., signore, du-o-ja). Du skrattar när du blir överraskad av någon som ler stort.
Vi har dansat också, först till reggae och sedan jazz. Hittills ser du fascinerad ut, och Charlie Parker fick minsann några leenden. Detta håller ditt intresse länge, gärna en kvart i taget.
Vad mer... Du har börjat sträcka dig efter saker! Vid skötbordet finns ett vägghängt skåp, precis ovanför ditt huvud när vi byter blöja. På undersidan har jag tejpat upp en remsa på vilken jag har målat en slinga med färgglada oleander-blommor. Denna fascinerar dig storligen, du rör vid dem och vill inte riktigt därifrån. Baby-gymet får dig också stundtals att sträcka ut en hand, ibland medvetet, ibland inte.
Under tiden håller jag och Patrik oss upptagna. Vi är tacksamma för en glad och sömnig bebis, då vi bägge skriver uppsatser samtidigt. Patrik skaffar dessutom körkort och läser en hel universitetskurs till, samtidigt som han jobbar 80%. Och ändå hinner han leka med dig, pussa på dig, älska dig. Du har en bra pappa, du.
dröm-föräldrar bägge två, skulle jag säga. :)
SvaraRadera