Första stegen

Charlie liten, du har börjat gå! Du tar på egen hand flera steg i följd, utan att hålla i dig någonstans. Oftast är det mellan din pappa och mig, från den ena till den andra, men enstaka gånger också bara en bit på mattan. Du släpper taget, tar upp till fem steg, och sätter dig ner. Stegen går långsamt, överlagt, kontrollerat, med tyngd i kliven. Ibland uppstår en liten paus, som om du inte vet om du klarar mer. Ibland sätter du dig då ner, ibland står du och väger för att sedan ta ytterligare något steg. Vi applåderar och jublar.

Du är också tydligare med din kommunikation. "Nä!" säger du när du inte vill, och ibland för att retas. "Hej då!" kommer allt oftare när något just försvinner, som staden i tågfönstret när du åkte med din moster idag. Vanligtvis kommer det när något har försvunnit, som när folk har gått. Du säger "hej då" när vi har stängt dörren och vänt oss bort.

Du äter hela äpplen också. Du är njutning personifierad när du mumsar i dig ett äpple stort som halva ditt huvud. Du håller det i händerna och attackerar det rakt framifrån. Med dina fem små tänder tar du tuggor, och spottar ur skalet. Det tar ett tag, ett helt äpple räcker ungefär en halvtimme.

Du är en ständig källa till glädje för oss. Och i natt vaknade du inte en enda gång, först när jag ändå skulle upp klockan 06:50 började du tröttna på din säng. Himmelrike.

- Nanna