Jag tänkte börja från början. De första ögonblicket. Jag var nervös vi hade kämpat så och nu var vi hos kirurgen. Jag var nervös för Nanna och jag var nyfiken på vem du skulle vara. Jag o Nanna pratar om vad de gör. Jag är noggrann med att inte titta över det gröna skynket. Nanna säger nu blev jag lätt och sen hör jag det vackraste lilla barnskrik som nånsin hörts på denna jord. Jag inser att jag inte har den minsta aning om något och allt är nytt, mitt hjärta stannar. Sen kommer du, buren av en av barnmorskorna de lägger dig på en liten bädd tvättar av dig hjälpligt och frågar om jag vill klippa navelsträngen. Jag tycker det är viktigare att ta emot dig än att cermonielt klippa en navelsträng, dessutom är den redan är avklippt. Tokigt vad som är viktigt för vissa människor. Själv är jag upptagen med att du är blå. Betyder det att du mår bra eller nått fel. Är du halv smurf? Barnmorskorna säger att allt är lugnt och att man ska vara blå. Jag kommer inte ihåg om alla barn är blå eller om det var så vid kejsarsnitt. Fastforward: du är inte längre blå. Rewind: Jag får hålla dig, återigen stannar hjärtat för att sedan slå extra slag. Först nu får du träffa mamma. Det blir ett snabbt besök innan du är pappasflicka igen. Vi förflyttas ner till förlossningen igen i väntan på förflyttning till BB, vi sitter i ett mörkt rum. Jag vill inte tända för jag tänker att det ska skrämma dig. Dessutom är det skönt, mina ögon är trötta efter så lång tid vaken. Vi pratar och myser, du är utmattad men verkar känna dig trygg i min famn. Jag undrar vad man ska göra i en sådan situation, har ingen att fråga. Känns inte som man ska kalla på hjälp, de är troligtvis upptagna med att hjälpa folk att föda barn. Du är ju redan född och jag har det underbart med dig. Hoppas jag inte missade att göra nått viktigt. Fastforward: du verkar ha överlevt..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.