Något har hänt igen

För ungefär en vecka sedan var du, Manda, lite småpurken på kvällen. Sen sov du fantastisk bra (5+3+2 timmar), och dagen efter var du vaken och lycklig. Du såg dig runt omkring, ville vara med hela tiden, flörtade med mig och lät ooh, aah och flinade stort vad jag än gjorde med dig. En så nöjd liten bebis. Vi hade det härligt! Du kändes plötsligt mycket mer med och kommunikativ.

Jag vill också berätta lite om er syskonrelation, Charlie och Manda. Charlie, du är storasyster fullt ut. När Manda gnäller lite så säger du "ingen fara, bebisen", och du översätter ofta vad Manda säger (till exempel "vill ha napp!". Du frågar Manda om lov för att få låna hennes nappar, och om du får det så säger du "snäll Manda!". Jag tror dock att du ser henne lite som en docka att leka med. Många gånger får jag stå upp för Mandas rättigheter här hemma när det gäller att sitta i babyskyddet eller ligga på mattan.

Manda, du verkar mer och mer intresserad av vad Charlie tar sig för. Du får en del pussar och kramar, och tittar allt oftare på vad Charlie visar upp för dig. Jag hoppas att det här myset som vi alla tre upplever får fortsätta. Än så länge har ni faktiskt inte varit sura på varandra, vi kan inte märka mycket av avundsjuka eller rivalitet. Charlie, du är lite mammig och vill gärna bli hållen, buren och kramad samt sova i vår säng, men det känns som väldigt snälla reaktioner på att ha fått en helt ny människa att förhålla sig till här hemma!

Vi älskar er så mycket, söta och fina små ungar.


- Nanna

Charlie väntar på syskon

Här följer ett gästinlägg om vad som hände med Charlie när mamma och pappa hämtade Manda…

 
Jag kom ut till er på torsdagskvällen efter att du hade somnat, så när din mamma och pappa åkte iväg mitt i natten för att ”hämta Manda” var jag lite orolig för hur du skulle ta det beskedet när du vaknade på morgonen. Det hade jag inte behövt vara. Du var väl förberedd på vad som gällde, och efter några nyvakna blinkningar besvarade du min förklaring med att glatt hoppa upp ur sängen, redo för lek. Dagen, och helgen, tillbringades ute i snön med snöbollskrig, vid matbordet där vi smaskade i oss allsköns gottigheter, i soffan där vi läste om syskon och Nicke Nyfiken, och på mattan med pussel, tågbana och fiskdamm. Jag och Daniel hade fullt upp med att försöka hänga med i ditt vilda tempo, fast du också var väldigt snäll och hjälpte oss när vi så behövde. Du diskade, torkade och städade, och när du var färdig så gjorde vi det en gång till. Vi behövde bara be om det så fick vi pussar och massage – oss gick det sannerligen ingen nöd på!

Inte på dig heller, även om första natten var lite jobbig. Efter att du vaknat upp och insett att mamma och pappa fortfarande inte var hemma, och att jag och Daniel istället låg och sov i deras säng, krävde du att vi skulle ta allas täcken och kuddar och gå och lägga oss i bäddsoffan i vardagsrummet istället (där jag brukar sova när jag sover över). Där tittade vi på Kalle Anka tills du kände dig trygg. Efter ett par avsnitt fick vi lov att lägga oss i den stora, sköna sängen igen, och själv somnade du om inne i ditt rum.

Så har vi lärt oss att du funkar: du har bestämda krav, men de är sällan orimliga. Lika bestämd var du när mormor och morfar stannade till hos oss på vägen till BB. När de sa till dig att det var dags för dem att åka spände du blicken i dem, höjde fingret och sa tydligt och bestämt: ”Sen!”. Det var inte mer med det. Mormor och morfar fick vackert leka några minuter till, sedan gick det bra att de gav sig av.

Innan helgen var slut hann vi också med ett biobesök på filmfestivalen (du fick se biografen Draken, en ny favorit), och alla barn i salongen gjorde sitt för att hålla din uppmärksamhet; du var andäktigt tyst hela föreställningen, och vi mös allihop i stora drag. Det gjorde vi förresten hela helgen, även om åtminstone jag och Daniel var totalt utpumpade efteråt.

På måndagen kom mamma och pappa hem med din lillasyster Manda. Då hade du hunnit sakna dem massor, och vi hade pratat om dem mycket under helgen. Jag tror att det var denna saknad som gjorde att du glömde allt när de slutligen kom – de fick snabbt varsin stor kram och puss, och sedan sprang du ut i vardagsrummet. Nu ville du leka! Försiktigt frågade jag om det inte var så att mamma och pappa skulle ha med sig någon hem också, och då stannade du mitt i språnget, drog djupt efter andan och spärrade upp ögonen. Du hade ju glömt att du skulle få ett syskon! Snabbt sprang du tillbaka och fick så se lilla Manda. Sedan var alla andra som bortglömda. Jag tror att du blev blixtförälskad.

Grattis Manda!

En hel månad gammal! Tiden går fort, du tittar lugnt på.

Du leker med din syster (mest kanske hon leker med dig), suger på napp, ammas, byter blöja, sover, ler. Du trivs bäst liggandes på din pappas bröst, men att sitta i babyskyddet är nästan lika bra. Fast ska sanningen fram är du nöjd var du än är... Vi undrar så vem du ska utvecklas till!

- Nanna och Patrik

Charlie storasyster

Grattis Charlie, du har nu varit storasyster i 18 dagar! Den rollen sköter du med bravur. Manda får klappar och pussar, och du försöker alltid ha koll på var hon är någonstans. Om du inte ser Manda när du har varit och sovit till exempel, så letar du upp henne. Du frågar "var är bebisen?" eller "Manda?".

Du är nästan alltid försiktig (ibland i lekens hetta glömmer du dig). Du har ammat gose-tigern, bytt blöja på dockan, och leker ofta själv bebis. Du översätter vad Manda säger till oss — oftast är det "nä" eller "inte pasta/köttbullar/fisk, bara bröst!". Du har sovit oroligt några nätter, men det är allt vi kan märka av problem med omställningen för dig. Du säger ofta att du älskar lilla Manda, och när vi först kom hem med henne förklarade du bestämt att du också skulle ta väl hand om henne. Du tycks bli en fantastisk storasyster! Månne kan det underlätta att ha en lillasyster som inte skriker och sover mest hela tiden...

— Nanna och Patrik

Manda

Välkommen Manda! Du är idag 18 dagar gammal. Din närvaro är omtumlande, trots din förnöjsamhet. Du tillbringar dag som natt oftast sovande, och om vaken så tyst och nöjd. De enstaka små skrik du släpper ut betyder så gott som alltid "mat!" eller "bär mig!", och är därmed lätta att besvara. Du ler och skrattar mycket. Du verkar lycklig. Vi har ännu inte råkat slå dig lika mycket som Charlie, vilket jag antar betyder att vi är bättre föräldrar nu. Så grattis!

Vi tänkte berätta om din förlossning. Du höll dig högt uppe i magen och rörlig under hela graviditeten, magen såg ut som en stor fotboll ända tills vi åkte in till förlossningen. Det hela började med att jag, Nanna, kände av lite på morgonen på torsdagen 17/1 -13 att nu kanske det händer något snart, varpå vi senare på dagen ringde din moster Sari. Hon tyckte det lät klokt att komma ut redan på torsdagskvällen — du hade vid det laget redan gått över tiden med nästan två veckor, och skulle igångsättas lördag morgon. Natten till fredag ungefär vid tolvsnåret börjar värkarna, och strax därefter åker vi in till Mölndals sjukhus, då Östra var fullt. Sari stannar hemma med Charlie, och Daniel ansluter sig till dem senare på fredagen. Den här delen var bra mycket snabbare än för Charlie (2 timmar istället för 13).

Sen avstannar det dock, och från klockan 11 händer inte mycket. Värkarna fortgår med fantastisk regelbundenhet, och du mår prima. Det verkar som att du faktiskt har tänkt stanna kvar där inne. Klockan 18:50 bestämmer vi gemensamt att det är dags för kejsarsnitt. 19:53 fredagen 18/1 är du ute, och du skriker från första sekund! Patrik får dig strax i famnen och sen dess har du varit nöjd och glad (är det verkligen möjligt!?). Nanna sys ihop och åker till uppvak, och du och Patrik får ett rum på BB. Patrik tvättar av dig från topp till tå och lägger dig hud mot hud på magen. Ni sover en stund. Strax efter klockan 06:00 kommer Nanna inkörd på en säng och får träffa dig igen. Du hamnar vid bröstet från första stund.


Sen följer lördag och söndag i ro, med ett kort besök av mormor och morfar. På måndagen blir det allehanda läkarbesök och tester, varpå ett litet blåsljud på hjärtat upptäcks. Vi får genast en remiss till Östras barnhjärtmottagning (barnmorskorna på Mölndal tyckte inte vi skulle behöva åka tillbaka in till Göteborg flera dagar i sträck, utan ansträngde sig så för att få in alla våra tider på måndagen!). Där blir det ultraljud och läkaren konstaterar att du har ett v-format hål på väggen mellan hjärtats kamrar. Det är dock litet och kommer med största sannolikhet att ha växt ihop under ditt första år, och inte påverka dig något.

Vi åker hem. Väl hemma väntar Sari och din storasyster Charlie. Charlie får hålla dig i knät och klappa på dig, och stunden är fylld av en sorts högtidlighet. Ni är så fina!

— Nanna och Patrik

Lucia, jul och mycket annat

Detta är nog sista inlägget innan du blir storasyster, Charlie! Vi går på övertid här hemma. Du är världens lyckligaste, fnittrar högt med pappa i soffan. Du har lekt luciatåg, gått fram och tillbaka i vardagsrummet med glitter i håret och en ficklampa i händerna medan jag och pappa sjunger "Sankta Lucia". I övrigt ser du fram emot att bli storasyster, du pratar dagligen om bebisen och tycker att hen ska komma snart.

Du gick luciatåg på dagis, storögd och tyst stod du och höll ett av de andra dagisbarnen i handen hela tiden. Din pappa hade världens otur då hans tåg var inställt och det nästkommande en timma sent, så han missade tyvärr hela tåget. Jag satt däremot och tittade på hela härligheten, och spelade in lite med kamera för din pappa att titta på. Efteråt åt du massor av kakor och vägrade lämna dagis. Vi blev sist ut med en skrikandes Charlie =)

Julen var full med folk och du var sjuk. Det var ansträngande för dig tror jag, du var väldigt trött. Trots det var du så duktig och hjälpte tomten att dela ut alla paketen. Dagarna efter blev du friskare, men med detta följde också ett riktigt test av dina föräldrar: första trotsvågen! Jisses vad arg du har varit. Det var nästan en vecka som du i stort sett tillbringade liggandes och skrikandes på golvet. Vad vi än gjorde var det fel: smöret skulle ligga lite till höger, vattnet skulle hällas i glaset fortare, vi skulle inte krama... Vi fick inte röra dig när du var så arg. Sova skulle du absolut inte göra - en kväll tog nattningen fyra timmar. Du röt åt din mormor som var här då: "Gå uuuuuuuut, mormor!" Nåt sånt har hon aldrig fått höra från dig innan. En gång sprang du förtrvivlat skrikandes fram till soporna och skulle gräva fram spagettin som din pappa slängt, efter att du kastat den på golvet. Det var ju just den spagettin du ville äta!!!

Vi vande oss. Vi lät din ilska rinna av dig, sedan pratade vi om saken. Vi frågade: "Kommer du ihåg vad arg du var innan? Varför var du så arg?" och så kunde vi oftast prata om det. Du sa varför du var arg, och vi förklarade att det ofta var svårt att höra vad du sa när du skrek så. Att det bästa var om man kunde lugna sig så pass att man inte skrek.

(just nu ger du mig massage på magen, mys)

En gång mot slutet av denna trotsvåg sprang du själv in på ditt rum när du var så där förbannad, sen slängde du igen dörren. När jag öppnade efter en halvtimme hade du klätt ut dig i massor av kläder från din garderob. Då berömde jag dig för att du hade sprungit undan för att vara i fred när du var arg, så att du kunde lugna dig själv. Efter detta blev det lite bättre, vredesutbrotten kom mer sällan och nu är du idel solsken igen. Vi låter oss inte luras - vi vet nog att det kommer igen - men vi tror nog att både du och vi har lärt oss nåt på denna omgången.

Sedan dess har du lärt dig massera. Du masserar nu alla som hälsar på, snabb och lätt är ledorden. Men väldigt, väldigt mysigt. Du pratar långa meningar, senast idag när du badade så sa du: "Inte hälla på Charlie, hälla på ankan istället!" Du avskyr nämligen att få vatten i ögonen.

Jag vill också berätta om dina drömmar. Hela hösten och vintern har du svarat samma sak när vi frågar om du har drömt något i natt: "Stenar." Tydligen drömmer du om stenar, oftast tågets stenar. Du plockar och pluppar, ibland är det otäckt och ibland roligt. Runt jul var det inte ovanligt att tomen plockade stenarna. När du ska sova vill du hemskt gärna att vi "ligger en liten, liten stund och pratar lite", helst om tomten eller trollen. Då ligger du på sidan med tindrande ögon och ena handen under kinden. Ljuvare syn finns nog inte.

- Nanna

Dagis och stundande jul

Nu har du gått på dagis i en månad, och du älskar det! Idag var det för första gången lite svårt att få  med dig hem. "Inte lämna dagis" sa du. Först när vi var utanför dörren sa du hej då till de andra barnen. Sen tog det ungefär en timme att gå hem — det fanns så mycket snö överallt! Till slut frös jag så mycket (det var ca -14°) så att du fick äta russin om du bara satt i vagnen. Det går så mycket snabbare då...

Vi njuter nu av juletiderna fullt ut. Varje morgon öppnar vi våra chokladkalendrar, och tittar på julkalender på nätet. Jag och din pappa äter snabbt upp våra chokladbitar, men du brukar sitta och slicka fundersamt på din ändå tills avsnittet är slut. SVT:s julkalender tittar vi på på kvällen. Du pratar mycket om tomten, och älskar att sjunga "tipp tapp" med tomteluva på huvudet. På torsdag är det Lucia-tåg på dagis, och du har fått en fin vit klänning och glitter att ha i håret. Mycket stolt är du!

Vi längtar alla till julen, det ska bli härligt att vara hemma alla tre. Det kan ju också vara så att vi är fyra till dess! Detta med syskon pratar vi mycket om. Oftast slutar det med "Charlie liten bebis!" och så ska vi klappa om dig och prata med dig som om du vore en liten bebis. Mycket rollspel är det här hemma (pappa är så stolt).

— Nanna