Så har den då i stort passerat, min första dag hemma utan Patrik som stöttar upp och rättar till. Och du tycks ha överlevt, Charlie! Även om du gnyr lite...
Vi har lyckats ta en vinterpromenad upp i skogen, i sällskap av rådjur och hackspettar. Solen gnistrade i snön så vackert, himlen var blå och luften hög, och du missade alltihop för du sov som alltid när du får ligga i bärsjalen. Vi har dansat, studerat, gungat och bytt en kopiös mängd blöjor. Och framför allt har jag burit på dig — du vägrar låta dig läggas ner! Det kommer att bli tunga månader. Jag hoppas du inte alltid ska vilja hänga lika mycket på din mamma.
Mer tankar orkar jag inte skriva ner nu, det har varit en lång dag och den är inte slut än. Men den har gått bra och vi har haft roligt mellan varven.
- Nanna
Lugn!
SvaraRaderaDet kommer en tid då hon vill vara fri, dansa med andra men då kommer hon att läsa din blogg och då kommer hon att bli lite tårögd över dina vackra ord och över alla upplevelser som nu bara finns i det undermedvetna...Men då kommer hennes känslor och stolthet över dig att brista ut i ett leende då hon ser dig. Min mamma!
Åh, jag blir alldeles tårig, och kommer ihåg första dagen "ensam" hemma för min del, som låter galet lik, särkilt ur "inte-kunna-lägga-ner"-perspektiv ;-) Bärsjal är guld, fortfarande efter 8 månader.
SvaraRaderaNär Mira låg i magen och blev skogsvild sjöng jag "om berg och dalar"-sången du sjöng i Tomelilla. Den funkar fortfarande när sömnen inte vill infinna sig för den lilla bestämda damen.