Det är sanslöst. Dessa fem månader har gått så fort. Jag hade nog förväntat mig att det normala tidsflödet skulle stanna upp bara en aning när jag fick dig, för att jag skulle sluta jobba och gå in i någon sorts småbarnsmystisk verklighet där tiden funkar på ett annat sätt. Tji fick jag — ibland undrar jag fortfarande om du är en dröm. Så fort har det gått, så självklart känns det. Som att du har skapat en ny värld åt oss.
Du förflyttar dig nu ganska snabbt. Jag tycker mig aldrig riktigt se det hända; jag tittar bort och när jag tittar tillbaka är du på en annan plats. Du leker plötsligt med saker som jag la utom räckhåll. Hur gör du? Jag tror det är en sorts blandning mellan krypande och ålande och vickande.
Förkylningen är det bara ett svagt eko kvar av. Du snörvlar då och då, det är allt.
De senaste kvällarna har du visat gröten ett mindre intresse. Är havregröten inte lika god kanske? Du får majs till lunch som du uppskattar i alla fall. Men det är inte alls lika kul om du inte får hålla skeden själv. Ofta öppnar du inte munnen förrän du får ett bra grepp om skeden. Vi ser fram emot många kladdiga måltider.
Du är lycklig. Du ler stort när jag tittar mot dig, du kiknar av skratt när jag kittlar dig. Du är harmonisk och trygg, trivs oftast bra med att bara ligga på din fina lekmatta och upptäcka. Att jag sen dyker upp från oväntade håll då och då är fantastiskt roligt. Du brukar bli arg när du ska sova på dagen, då sjunger vi "Sirika oåa" för dig. Om du är jättearg kan vi dramatisera sången lite grann, så skrattar du snart mellan skriken. Efter en vers är du ett enda stort leende. (Sen börjar du i och för sig skrika igen när sången tystnar...)
- Nanna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.