I går vaknade du som solen självt. När du fått mat och blivit påklädd strålade du mot mig, och vi satt i fåtöljen och pratade i säkert en kvart. Något har hänt. Du log och skrattade om vartannat, kunde inte varit mer nöjd. Resten av dagen tyckte du att vi haft så trevligt så du ville inte skiljas från mig alls. Jag fick bära runt på dig i bärsjal, och när det blev tråkigt hängandes över axeln.
En timme lyckades jag lägga dig i barnvagnen utan gnäll. Du låg länge och tittade ut genom fönstret, och på min domherre i garn som hänger där. När jag tog fram mobilen med bin så fixerade du blicken och tittade både länge och väl. Något har hänt.
När kvällen så kom vägrade du blankt att somna. Du har utvecklat ett nytt skrik, mer hjärtskärande än tidigare för du låter nästan sorgsen. Tidigare har du varit mest arg. Jag gick runt med dig till jag bara inte orkade mer, sen fick jag väcka Patrik och han tog över.
Den här dagen bjuder på samma känslostormar; sorgsna korta skrik och strålande leenden, blandat med korta (alldeles för korta) sovpauser. Och du är hungrig jämt. Något har hänt. Jag tror du har tagit ett kliv mot världen.
- Nanna
Kanske första stegen i relationsprocessen där DU börjar bli ett objekt från att ha varit ett subjekt. Det finns något därute att reagera mot, att testa sig själv mot. "Om jag ler blir hon glad och sjunger" "Om jag skriker bär hon mig runt, vaggande runt". "Kanske skall jag snart börja vissla till henne så hon kommer med en saga eller en sång eller en julmust".
SvaraRadera"Tror jag kan ta kommandot över världen med lite list".