Back to normal

Det var några oroliga dagar förra veckan, efter vaccineringen och fram till helgen. Ingenting dög — maten var inte god, sova var tråkigt, stå upp var bara fruktansvärt, ligga på golvet var dummaste idéen nånsin. Stackars dig, du måste ha varit uppgiven till slut. En mamma som bara inte fattar.

Nu har allt återgått till det normala igen. Sedan helgen är du världens lyckligaste och jag och Patrik är de roligaste i universum. Det är skönt att känna igen dig. Du har återtagit dina försök att vända dig om; från rygg till mage åt höger kan du redan, och nu försöker du lära dig vänster håll. Det är svårt och frustrerande då du rör benen precis som om du skulle vända dig åt höger. Någon gång då och då lyckas du vända dig från mage till rygg, men du verkar inte tycka att detta är lika coolt. Det blir max en gång om dagen.

Och igår smakade du avokado. Ytterst lite på mitt finger ledde till en fundersam blick och mycket smaskande med tungan.

- Nanna

Tappra Charlie

Hela helgen har du haft svårt att sova. Du vaknar oftare på natten, och sover bara i korta pass på dagen. Det hjälper inte att jag ser att du är trött — det tar minst en timme innan du slocknar. Jag tror att du helt enkelt inte vill sova. Kanske hänger det ihop med att du precis börjat sträcka dig efter saker och greppa dem. Du börjar förstå att hela den här världen finns här ute för att du ska kunna göra saker med den, och det är grymt spännande. Vem vill sova då?

Du står upp, vänder på dig, känner efter, pratar, tittar med ögon stora som tefat. Så mycket värld, så lite tid. Och så går du och blir trött hela tiden, inte konstigt att du blir lite ledsen då. Du vill ju ha mer, mer, mer!

Igår blev du vaccinerad. Ett stick i varje lår, och det gjorde ont såklart. Men du skrek bara en liten, kort stund, sen var du redo för nya äventyr igen. När vi kom hem var du som vanligt i en timme eller så, sen slocknade du. Och sov... Med undantag för små snabba matpauser, sov du från klockan 17 på måndagen, till klockan 7 idag, tisdag! Sen idag har det gjort lite mer ont och vi försökte leka lite för att tänka på annat. Och du försökte verkligen! Du gjorde allt vad du kunde för att le och skratta, men det gjorde ju ont. Du fick en alvedon och nu sover du igen. Lilla tappra Charlie.

- Nanna

3 månader, inte klokt.

Nu har du bott i vårt hus i tre månader. Det är inte klokt att det inte har gått längre, känns som om du har varit här lika länge som vi! Vad gjorde vi innan dig?

Du har upptäckt det förunderliga i att vända sig om. Vi lägger numera alltid ner dig på rygg, och vi hinner knappt resa oss upp innan du har snurrat runt till mage. Dessvärre leder detta till en hel del frustration — du vill ju ligga på rygg så att du kan snurra runt! Så då gnäller du. Och så kommer vi och vänder (efter erforderlig väntan). Och så snurrar du. Och så gnäller du. Varför ligger du på mage nu igen, det är inte roligt! Hå hå ja ja.

I övrigt producerar du hejdlöst med saliv. Och vill tugga, tugga, tugga. Vi väntar med spänning på att få se vad detta bär med sig.

Snön är nästan borta, vi känner doften av vår i luften — våt jord och sten, multna löv. Igår fick du ligga ute i barnvagnen under rhododendronbusken och titta på alla vackra blad som fladdrade i vinden. Det är bra underhållning, det. Tänk snart när vi kan gå runt i trädgården och titta på snödroppar och krokusar... Och ut i skogen, när löven spirar. Varför längtar vi alltid framåt? Det är ju alldeles underbart att bara vara inne i stugan när himlen mörknar och vinden tjuter.

Charliefrossa

Jag mumsar på dig dagligen. Snuffsar, myser, pussar. Jag tror att du uppskattar det nästan lika mycket som jag; du skrattar, ooo:ar, gurglar. Det är härligt att leka med dig, om än utmattande ibland. Men när du skrattar kan jag fortsätta lika länge till, allt för ännu ett skratt.

Skratten, de är ännu korta men ändock lycka. Du skrattar när du får stå upp på min eller Patriks mage — det är nog det bästa du vet. Du skrattar när du vaknar upp efter natten och tittar på oss, som att du har längtat efter en ny dag. Du skrattar när jag pussar dig i nacken, under örat. Du skrattar när jag gör något nytt ljud med munnen (favoriter har varit uppsjungningsövningar, såsom bi-bo-bi-bo..., signore, du-o-ja). Du skrattar när du blir överraskad av någon som ler stort.

Vi har dansat också, först till reggae och sedan jazz. Hittills ser du fascinerad ut, och Charlie Parker fick minsann några leenden. Detta håller ditt intresse länge, gärna en kvart i taget.

Vad mer... Du har börjat sträcka dig efter saker! Vid skötbordet finns ett vägghängt skåp, precis ovanför ditt huvud när vi byter blöja. På undersidan har jag tejpat upp en remsa på vilken jag har målat en slinga med färgglada oleander-blommor. Denna fascinerar dig storligen, du rör vid dem och vill inte riktigt därifrån. Baby-gymet får dig också stundtals att sträcka ut en hand, ibland medvetet, ibland inte.

Under tiden håller jag och Patrik oss upptagna. Vi är tacksamma för en glad och sömnig bebis, då vi bägge skriver uppsatser samtidigt. Patrik skaffar dessutom körkort och läser en hel universitetskurs till, samtidigt som han jobbar 80%. Och ändå hinner han leka med dig, pussa på dig, älska dig. Du har en bra pappa, du.

Alla dessa känslor

Igår var jag iväg på opera — don Carlos. Och hela veckan innan kände jag att nä, jag vill inte gå. Det är roligare att vara hemma med dig. Och tänk om det blir jobbigt för Patrik, om du är arg hela tiden... Så mycket du får mig att känna, jag hade trots allt inte förstått att det skulle bli såhär!

Jag gick till slut i alla fall. Vi måste ju lära oss att vara ifrån varann ibland, du och jag. Jag hade det riktigt bra, och du hade det faktiskt ganska bra också tror jag. Även om du var lite anti att äta från flaska, så Patrik fick lite svårt med att få i dig mat. Teskeden kom till bruk men var inte heller poppis. Du åt, men du spydde mycket också.

När jag kom tillbaka var du lugn men hungrig. En mäster-pappa har du som lyckades med detta. Du åt, och spydde upp det mesta på hela mig. Och idag är du så glad så, du sover gott i egen säng och allt (vilket du för övrigt inte alls gör på natten, det var bara första gången som gick bra sen gav Patrik och jag upp). Och jag är glad som får vara hemma med dig.

- Nanna

Längtan

Det är en underbar och pirrande känsla man har i magen. Jag tror att den blev starkare av att du faktiskt varit här på min arbetsplats. När man sitter och väntar och längtar efter att få komma hem och hålla dig i sin famn. Inte så att jag längtar bort från jobbet utan det att jag längtar efter dig. Tänker nu att tilll och med att ha dig skrikandes i min famn skulle vara mysigt. det är ju så mysigt. Ännu mysigare är det när du ligger med ansiktet tryckt mot min hals, på väg att somna men inte riktigt. Du burrar in dit ansikte och snosar liksom, ibland ger du ifrån dig små läten och suckar där du visar att du är trygg. Ibland gnäller du på att mitt skägg sticks. Det är det jag längtar efter.

Igår var du här.. Jag fick visa upp dig och du var så söt och så duktigt. Jag var så stolt. Många av mina arbetskamrater sa idag att du är väldigt söt. "Liten är hon" svarar jag. Jag kan ju inte säga som det är att du är den vackraste sötaste, bästa lilla varelse som kommit till den jord. Jag kan men jag vill ha det mellan dig och mig...(och kanske de andra som läser denna blog).

Åter till prov vaktandet.

ps jag älskar dig Charlie

/Patrik(arbetande pappa)

En typisk dag

Du sitter i mitt knä (utan annat stöd än min mage!) och jag tänker att detta är ett bra tillfälle att beskriva hur en typisk dag ser ut för en två månader gammal Charlie, under jullovet när båda föräldrarna är hemma.

Du vaknar vid 7-tiden, hungrig och toanödig. Du sparkar lite, stönar och väcker mamma och pappa, som avhjälper besvären. Din pappa går upp, men jag brukar ligga kvar och sova lite till, gärna hela vägen till 9. Då är det i allmänhet dags för dig att äta igen, och sen är du vaken och pigg och på solskenshumör. Vi ligger kvar i sängen en halvtimme eller så och skojar, pratar och sjunger.

Sedan går vi upp och jag får kasta i mig frukost — jag är hungrig som ett lejon på mornarna nu för tiden. Patrik har inte alltid ätit frukost än, utan gör det ofta efter mig. Du har ännu vakentid kvar, och håller igång till 12-13, med någon liten sovpaus emellan. Din tid tillbringas med att stå på fötterna, vilket är senaste favoritsysselsättningen. Vi går på toaletten med jämna mellanrum och har på senaste fått byta en hel del blöjor.

Sen sover du. Tungt. Du vaknar kort till vid 15-tiden för mat och toalett, men håller dig annars till 17-18 innan du åter blir kontaktbar. Då står vi lite till — det spelar inte så stor roll på vad eller med vilken utsikt, så länge du får sträcka på benen. Detta håller i sig fram till nio då Patrik och jag vill gå och lägga oss. På kvällarna är du hungrig och du hade gärna ätit konstant. Jag behöver dock vissa andrum... Vid nio ligger du vid bröstet och Patrik läser högt för oss i sängen, för tillfället om olika pedagogiska inriktningar. Du somnar någon gång 22-23, sover i fem timmar för att snabbt vakna för mat och toa, och somnar om igen.

Du lever livet, med andra ord. Och vi med.

- Nanna